det lilla barnet behöver snabb respons på och behovtillfredställelse. Mycket fort förstår man som mamma att man finns där för att försöka tillgodose barnets basbehov och på kuppen kommer man att älska densamma. Trots vakennätter med till synes otröstlig bebis, bebis som kräks på nyinköpta blusen, bebis som vaknar och gråter precis när man ska till att äta romantisk middag med älskling för första gången på evigheter..... Man gör det liksom ändå. Man kittar ihop med sitt barn och just vetskapen om att det är just mig (eller för all del min make och barnens pappa)som barnet vill ha helst gör att ens självförtroende växer.
det lite äldre barnet fortsätter att skapa en känsla hos mig som mamma i att vara suverän, bäst och alldeles underbar. Allt man gör är ur barnets synvinkel fantastiskt. Nu börjar barnet ställa krav som inte alltid går att tillfredsställa omedelbart. Det räcker inte med napp, mat, sömn eller bara kyssar. Barnet kan skrika mitt på affären och vara helt omöjlig på bussen eller vilja sitta på bordet på restaurangen eller gå till förskolan i pyjamas.... Det blir svårare att vara mamma. Omgivningen ställer andra krav och ibland är det rent av oförenligt - att
låta barnet få sin vilja igenom och samtidigt lotsa barnet till att lära sig att vänta, vänta på sin tur, göra som man säger .... bara för att det blir bäst så.
det ännu äldre barnet har helt förlorat all förståelse från omgivningen. Tanten i kassakön tycker inte alls att min konstrande, gnällande och trotsiga 12 åring är ett dugg gullig. Servitören bligar med högdragen min när du ber om att få barnmat till din tonåring(som bara vill äta särskild mat och vägrar foga in sig i faktiska förhållanden) eller tror att världen ska formas om för att passa just honom och inte tärtom. Och det är nu som det blir riktigt svårt att vara mamma om man inte tagit itu med det här tidigare. Det är nämligen så att all den där villkorslösa kärleken är som bortblåst. Man är nu helt korkad, pinsam och fattar ingenting.
det svåraste av allt är att även om jag nu besitter en massa erfarenheter av alla de här åren (22) kan jag inte rakt av dela med mig av dem. Ingen bebismamma hör när jag säger att de ska passa på och njuta. Ingen förskolemamma förstår att de måste låta barnen göra själva fast det tar längre tid. Ingen skolmamma kan riktigt se att skolan och alla fritidsaktivteterna måste vägas upp av rejält med fritid(utan en massa måsten och tid för att frottera sig i familjen och lära sig konflikthantering)
tonårsmamman tror att det är för alltid över om man inte köper ut, har tålamod med rökning och är kompis. Om ingen frågar så avstår jag från att delge.
bortanför alla de där åren har man vuxna, helt underbara och självständiga barn som älskar en för den man är. Full av brister, med massor av kärlek, som sagt nej, tvingat dem till att våga själva och stått kvar när det blåst.
