det är ett datum att minnas.
Inte alls för att jag sprang Topploppet i Hagaparken med trubadurer som sjöng Bellmanlåtar i 1700-talskläder, över stock och sten och på grusade vägar med massor av peppande happenings. Min totaltid var inte den bästa men tre av de fem km hade jag kapat av tid och sprang fortare än jag brukar. Förmodligen gjorde det att jag inte orkade i backen vid 3 km och sinkade min totaltid rejält. Nåväl. Nöjd idag,den 2oktober, och med infektion som brutit ut att skylla på. ;)
Näe. Det är inte alls det som är minnesvärt. Det är vädret.
kom ihåg att den 1 i tioende 2011 var det full sommar i Stockholm. Galet varmt i luften och inte ett moln så långt ögat nådde.
Man kan inte vara annat än lycklig.
söndag 2 oktober 2011
mitt löpande
jag förbättras successivt lite i taget men höjer i takt med detta ribban och vill bli bättre och bättre. Kanske är det så det brukar fungera och jag är glad över att det bara är jag som är den jag tävlar mot.
Nu har jag sprungit sista tävlingen för iår och reflekterar över själva tävlandet.
Jag inser att jag egentligen inte alls gillar själva tävlandet.
Det är trångt och folk är så nära så att de nuddar mina armar och fötter. Man måste titta ner i backen för att se vart man kan sätta sina fötter så att man inte sätter dem där nån annan redan satt sina.
Man pressas iväg i ett tempo som blir stressigt men som med facit i Runkeeper är ett lågt tempo. Pulshöjningen beror snarare på stressen och inte på att benen och kroppen springer särskilt fort. Hjärnan tror det bara.
Den teknik man övat upp för att få med sig farten i nedförsbackarna fungerar inte för det är så mycket folk som springer långsammare och bromsar upp. Tekniken för uppförsbackarna är för dålig (bra då har jag hittat ett utvecklingsområde) och hur man än springer känns det som det går för långsamt på de flacka partierna.
Summan av detta är att jag har svårt att uppleva löpningen positivt just i tävlandet och kanske borde jag jobba mest med mitt mentala. För såklart. Det sitter i huvudet. Jag har egentligen kondisen. Jag har den fart jag har. Jag har de muskler jag har och vet egentligen hur jag på bra sätt kan använda benen aktivt.
Ändå. Jag ska tävla nästa år. Den viktigaste funktionen för mig med tävlandet är att träningen blir av. För att nånstans vill även jag ju mäta mig mot andra. Och då vill jag inte skämma ut mig förstås.
Nu har jag sprungit sista tävlingen för iår och reflekterar över själva tävlandet.
Jag inser att jag egentligen inte alls gillar själva tävlandet.
Det är trångt och folk är så nära så att de nuddar mina armar och fötter. Man måste titta ner i backen för att se vart man kan sätta sina fötter så att man inte sätter dem där nån annan redan satt sina.
Man pressas iväg i ett tempo som blir stressigt men som med facit i Runkeeper är ett lågt tempo. Pulshöjningen beror snarare på stressen och inte på att benen och kroppen springer särskilt fort. Hjärnan tror det bara.
Den teknik man övat upp för att få med sig farten i nedförsbackarna fungerar inte för det är så mycket folk som springer långsammare och bromsar upp. Tekniken för uppförsbackarna är för dålig (bra då har jag hittat ett utvecklingsområde) och hur man än springer känns det som det går för långsamt på de flacka partierna.
Summan av detta är att jag har svårt att uppleva löpningen positivt just i tävlandet och kanske borde jag jobba mest med mitt mentala. För såklart. Det sitter i huvudet. Jag har egentligen kondisen. Jag har den fart jag har. Jag har de muskler jag har och vet egentligen hur jag på bra sätt kan använda benen aktivt.
Ändå. Jag ska tävla nästa år. Den viktigaste funktionen för mig med tävlandet är att träningen blir av. För att nånstans vill även jag ju mäta mig mot andra. Och då vill jag inte skämma ut mig förstås.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
