lika-olika

Många tankar går runt. Runt och runt. Gnager och fräter. Hisnar och hoppar. Drar och sliter.
Vart är vi på väg? Varifrån kommer vi? Vem är oskyldig ? Vem är skyldig? Var kom rädslan från och hur kan vi trösta? Trösta eller lugna eller bygga broar eller skapa mötesplatser?

Lika är lätt. Lika är lugnt. Lika är stillhet. Lika är ro. Lika är långsamt. Lika är upprepening. Lika är monotont. Men samma.

Olika är svårt. Olika är fart. Olika är rörelse. Olika är oro. Olika är snabbt. Olika är nytt. Olika är förnyelse. Men annorlunda.

Jag förundras över mina egna starka känslor. Jag dem nästan inte. Ett tomt gap inom mig med frågor och chock. Är det det fundamentalistiska kristna som skrämmer mig så? Är det det fundamentalistiska muslimska som skrämmer dem?

Hur kan vi ge våra barn lust att lära? Lust att basera åsikter på fakta? Lust att möta annorlunda människor? Lust att förstå andra?
Varför vill inte människorna tro mig när jag säger att kvinnor kan lika bra som män, att homosexuella inte är samhällsfarliga, att det kristna budskapet är lika trångt som det muslimska, att kriminalitet är sprungen ur socioekonomiska orsaker, att våld föder våld, att flykt inte är nåt man väljer?!