främling eller vän

När jag var liten och man skulle få gäster så sa man ofta " vi ska få främmande". Främmande. Som om de var några som man aldrig mött. Eller inte ville visa upp ett stökigt hem för. Jag har ingen aning om var uttrycket kom från, om det var ett uttryck som var dialektalt i bygden jag växte upp i eller om andra känner igen sig.

Nu när jag levat på jorden lite längre ser jag fördelarna med de där "främmande". De bidrar till att jag skärper mig. Att jag lägger lite tid på att tänka till vad jag säger, hur jag säger och kanske också inte säger. Innan jag vet. De väcker min nyfikenhet,

Man behöver tid för att lära känna människor men det räcker inte med tid. Man behöver vilja och helst också nyfikenhet och intresse. Utan särskild vinning för egen del. Då blir det liksom bäst.
En del människor känner man i åratal utan att egentlige känna dem. De är på ett sätt bara en slags bekanta. Främmande. De finns där. Man möts men möts egentligen inte alls.
Andra möter man bara ett par gånger och hittar fram direkt. Samtalen hamnar innanför skalet, på en djupare nivå och med dimensioner man inte innan sett. Det är då man vet att man hittat en vän.

Vänskap har givna gränser. Det finns verkligen regler och är en rätt komplicerad relation. Om man undantar vänskapen som bilden här ovan ska symbolisera. Ovillkorlig kärlek mellan ett barn och hennes farmor. Eller mellan samma flicka och hennes barnbarn 50 år senare.
En vänskap som är tidsbegränsad genom den ålderskillnad som finns per automatik och som ställer det enda viktiga kravet - gör ditt bästa för att skapa goda barndomsminnen till det här barnet medan du kan. De kan vara viktiga resten av livet!

Farmor - jag minns din hud, din doft, din röst och att få dricka silverthe i köket!

hönan eller ägget

vad kom först?
Såklart vet jag att jag innan jag lärde mig skriva först lärde mig tala. Åla, krypa, gå och springa också men just orden. De gjorde skillnad. Ord som skapar relation, interagerar mellan barn och vuxen. Utvecklar och ihop med familjen breddas begreppen. Hjärnan utvecklas, minnet och sakta sätts omvärlden in i ett sammanhang och gör oss till aktörer som kan påverka och påverka.

Många av mina ord behöll jag inom mig under många år som barn. Egentligen tror jag inte att jag var blyg men minns att jag älskade att sitta med blad de vuxna och få delta. Passivt men ack så aktivt inom mig. Jag lyssnade, skapade bilder och värderingar. Ju äldre jag blev desto mer deltog jag själv i samtalen. Och jag tilläts.

Skrivandets inträde i mitt liv berikade. Så tidigt jag kan minnas skrev jag. Av lust. Och för att förstå eller bara för att fantisera. Om mitt liv. Om det liv jag drömde om. Om andra som jag tänkte hade det svårt. Ordens följd, stavning och punkt och komma. Grammatik och struktur. Det kom liksom automatiskt. Jag skrev och uppmuntrades.

Boken. Böckerna och gemenskapen de gett mig. Pappa som läste högt för mig i vuxenböcker långt efter att jag själv kunde läsa. Bara för att dela upplevelsen.  Alla fiktiva historier, människoöden, forskningsrapporter, facklitteratur, simpla deckare, och de vackra, grymma och helt fantastiska orden.

Länge har jag ju vetat det. Att skrivandet är en självklar del av mig. Ibland är det som att jag inte vet om tankarna innan jag låter dem strömma genom fingrarna ut på tangentbordet och forma och skapa ordning. De blir synliga och skapar lika mycket en tydlighet för mig som möjligen för andra.

På ett märkligt sätt skriver jag mindre när jag egentligen behöver mer.  Den här gamla bloggen har befunnit sig i det fördolda när jag egentligen borde ha kanaliserat känslor och tankar.
Kanske är det dags att jag ändrar på det. Jag själv kan tillåta och uppmuntra numera.
Skriver jag så finns jag.

Före och efter

Skoglapp

Jag är rätt trött på att glappa runt i den här skon. Nu är det bara 12 dagar kvar till jag ska träffa doktorn. Jag hoppas att det då är tillräckligt läkt för att börja använda vanliga skor.

Bort med stygnen

Åtta stygn bort. Jag ser en svullen men mycket rakare fot. Två veckor och en dag efter själva operationen och nytt bandage. 

Dag 8

Nu har jag varit hemma i sju dagar. Läkningen verkar fungera och sista två dagarna har jag varit lite kaxig och följt med och handlat, åkt bil och promenerat på Ica.

Idag klev jag ut i det tunna täcket av snö. Kliver på hälen såklart men råkar vippa till och hamnar på insidan av foten. Nu ilar det lite och pulserar där och det gör mig lite orolig. Bestämmer mig för att ta det lugnare igen. Att ta hand om min lilla fot.

En veckas rehab

Efter en vecka är jag uttråkad men stannar kvar hemma. Detta för att skapa så god läkning som möjligt. 

Tårna skymtar i blått, grönt och gult