När jag var liten och man skulle få gäster så sa man ofta " vi ska få främmande". Främmande. Som om de var några som man aldrig mött. Eller inte ville visa upp ett stökigt hem för. Jag har ingen aning om var uttrycket kom från, om det var ett uttryck som var dialektalt i bygden jag växte upp i eller om andra känner igen sig.
Nu när jag levat på jorden lite längre ser jag fördelarna med de där "främmande". De bidrar till att jag skärper mig. Att jag lägger lite tid på att tänka till vad jag säger, hur jag säger och kanske också inte säger. Innan jag vet. De väcker min nyfikenhet,
Man behöver tid för att lära känna människor men det räcker inte med tid. Man behöver vilja och helst också nyfikenhet och intresse. Utan särskild vinning för egen del. Då blir det liksom bäst.
En del människor känner man i åratal utan att egentlige känna dem. De är på ett sätt bara en slags bekanta. Främmande. De finns där. Man möts men möts egentligen inte alls.
Andra möter man bara ett par gånger och hittar fram direkt. Samtalen hamnar innanför skalet, på en djupare nivå och med dimensioner man inte innan sett. Det är då man vet att man hittat en vän.
Vänskap har givna gränser. Det finns verkligen regler och är en rätt komplicerad relation. Om man undantar vänskapen som bilden här ovan ska symbolisera. Ovillkorlig kärlek mellan ett barn och hennes farmor. Eller mellan samma flicka och hennes barnbarn 50 år senare.
En vänskap som är tidsbegränsad genom den ålderskillnad som finns per automatik och som ställer det enda viktiga kravet - gör ditt bästa för att skapa goda barndomsminnen till det här barnet medan du kan. De kan vara viktiga resten av livet!
Farmor - jag minns din hud, din doft, din röst och att få dricka silverthe i köket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar