Såklart vet jag att jag innan jag lärde mig skriva först lärde mig tala. Åla, krypa, gå och springa också men just orden. De gjorde skillnad. Ord som skapar relation, interagerar mellan barn och vuxen. Utvecklar och ihop med familjen breddas begreppen. Hjärnan utvecklas, minnet och sakta sätts omvärlden in i ett sammanhang och gör oss till aktörer som kan påverka och påverka.
Många av mina ord behöll jag inom mig under många år som barn. Egentligen tror jag inte att jag var blyg men minns att jag älskade att sitta med blad de vuxna och få delta. Passivt men ack så aktivt inom mig. Jag lyssnade, skapade bilder och värderingar. Ju äldre jag blev desto mer deltog jag själv i samtalen. Och jag tilläts.
Skrivandets inträde i mitt liv berikade. Så tidigt jag kan minnas skrev jag. Av lust. Och för att förstå eller bara för att fantisera. Om mitt liv. Om det liv jag drömde om. Om andra som jag tänkte hade det svårt. Ordens följd, stavning och punkt och komma. Grammatik och struktur. Det kom liksom automatiskt. Jag skrev och uppmuntrades.
Boken. Böckerna och gemenskapen de gett mig. Pappa som läste högt för mig i vuxenböcker långt efter att jag själv kunde läsa. Bara för att dela upplevelsen. Alla fiktiva historier, människoöden, forskningsrapporter, facklitteratur, simpla deckare, och de vackra, grymma och helt fantastiska orden.
Länge har jag ju vetat det. Att skrivandet är en självklar del av mig. Ibland är det som att jag inte vet om tankarna innan jag låter dem strömma genom fingrarna ut på tangentbordet och forma och skapa ordning. De blir synliga och skapar lika mycket en tydlighet för mig som möjligen för andra.
På ett märkligt sätt skriver jag mindre när jag egentligen behöver mer. Den här gamla bloggen har befunnit sig i det fördolda när jag egentligen borde ha kanaliserat känslor och tankar.
Kanske är det dags att jag ändrar på det. Jag själv kan tillåta och uppmuntra numera.
Skriver jag så finns jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar